A baby played with my hair and face at Linné.
Det var roligt, det som var sorgligt var att mamma sa att hon hade down's syndrom. Såg inte det, stackars flicka.
Sov jättelänge idag. Drömde och drömde om. Drömde om Ruth, att hon inte hade dött än, men att hon låg som i en genomskinlig kista med vatten i, och att hon väntade på en dom. På att dö eller att fortsätta leva. Det var som en saga. Som en ande som låg där någonstans. Det var så lugnt och stilla när man såg henne. Hon låg där och höll andan. Och väntade. As if we were holding our breath until we'll do it forever. Or maybe we're waiting until we can breathe.
But we can't be sure of anything. Så vi måste hålla andan. Egentligen hela tiden. Fast vi inte tror det.
Det var som en själ, ja, som låg där i kistan. Håller andan under vattnet. Jag undrar vad hon tänkte. Hur såg hon oss som stod där och såg på?
Ja. Visst låter det som en grå dag. Det var det nog också.
Men, om jag ska vara så här nervös, eller ha som en miniångest, inför matteprovet på torsdag, hur ska det bli till det jävla nationella provet i vår? Jag får förbereda mig redan efter sportlovet eller något.
"Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår, men i själen din, ja, långt långt in, ekar tonåringens vrål."
DU VAR ENSAM NÄR DU KOM, OCH DU ÄR LIKA ENSAM NU.
OCH NÄR STADEN LIGGER TOM INSER DU ATT DET ÄR SÅ DITT LIV SER UT.
OCH ALLTING ÄR SOM FÖRUT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar