För Gud du har väl barnen kär - men ser du den som liten är?

Jag har varit så rädd nu när jag inte har känt någonting. Känt någonting för allt det andra. Inte allt. Jag blir mobbad känner mig så liten för att jag inte förstår någonting enligt dem. Kanske är det också så. Jag blir så nedslagen varje dag. Jag har hört sådant berättas många år och gånger. Men jag har blivit ledsen. Jag minns det där som skedde för flera år sedan. Jag undrar om det där desperata fortfarande finns kvar hos den människan? Min tanklöshet? Jag har blivit så stött. Varför gjorde du så? Varför förstod du inte? Jag hade verkligen älskat dig annars. Men nu så kan jag inte det helt och hållet. Ge mig pengar, min enda tröst. Den enda glädje du gett mig. Fast innan det hände så tyckte jag ju om dig så otroligt mycket. Jag får värsta nostalgin varje gång jag tittar på korten, ja, jag gråter ibland för att det är så vackert. Och för att jag saknar den tiden. Men det andra hann ikapp dig innan jag hann förstå. Jag förstod ju inte att det var fel. Eller snarare hur sjukt det var. Jag har alltid varit liten. Jag har alltid varit naiv. Jag har alltid trott det bästa om allt och alla. Jag har alltid varit så positiv. Men jag tror det kan ha försvunnit. Jag har blivit så ledsen. Jag förstod ju aldrig. Tills nu. Tills nu, då du kom och gjorde detsamma. Men du kom med kärleken och lyckan. Och njutningen. Jag hade aldrig kunnat ana. Men att veta ändå. Om det andra det gamla. Och det finns fortfarande, du har försökt men nu går det inte längre. Jag grät nästan i snöstormen i motvinden på väg hem. Men det var bara snön som blötte mitt ansikte men så ledsen jag var. Jag kände aldrig skillnad på något.

Släpp allting ändå.

Jag tycker att det är så bra att det gick bra på samhällsprovet det var en sådan lättnad att jag höll på att dö i en låga. Utvecklingssamtalet gick bra också men den här dagen har jag faktiskt lust att glömma för den spelar ingen roll. Och så engelskan som jag faktiskt kan ta och spy på den är så tråkig för att jag skriver så tråkigt i mitt avslut på boken. Men min sorg. Har jag någon sorg? Kanske. Men jag vet inte, jag tror det hör med vardagen att göra. Jag tror det har med luften att göra, du vet som luften förändras för mig. Det går inte att förklara. Jag vet, jag är lättirriterad. Men det är bara en period så ni behöver inte göra det värre. Jag hatar verkligen att jag är så trött och så seg men jag har gjort mitt bästa för att klara det som jag måste. Men äsch jag ska få det att försvinna, adjö.

Creative Task

tänk om jag flyttade tänk om jag svek tänk om jag fattade tänk om allt är på lek.

jag. jag kanske kan åka bil eller tåg, tåg så kan vi lura alla på stationerna haha. och så kan vi ge mig en käftsmäll efteråt det skulle kännas fint. ge mig en käftsmäll jag är feg. som om jag bryr mig så ökar vi igen jag är fartblind kriminell du är aktuell du bränns som om jag bryr mig. som om jag bryr mig.

men jag bryr mig.
jag har skrivit sånger i min hjärna vi kan låtsas som att vi inte hade hört dem tidigare så att det är vi som har skrivit dem eller hur.

"jag bär ditt hjärta jag bär det i mitt hjärta." fast resten jag läste var inte så bra faktiskt men äsch. söndagar är alltid så konstiga liksom vad ska man göra åt dem vad ska vi göra när förseningar hit och dit ankommer som ett tåg som stänger dörrarna utan att ha en egentlig anledning men kom du hem.

ja just det skriva var det ja, jag känner mig så tom nu så det finns inte så mycket att skriva mer berätta för mig vad det är som jag handlar om. snart är det dags.

Kärleks-

Tack alla ni.

Men allt det här vänder sig in i mig.

Jag har blivit så rädd så liten, som en liten rädd flicka som inte vet. Jag är inte stor. Jag är typ 7 år. Låt mig vara det också för jag kan inte bli äldre. Inte någonstans. Jag lovar dig.
Men jag, jag ska försöka mer. Jag kan ingenting jag vet ingenting jag förstår ingenting. Vi ska visst julpyssla och julbaka sådant blir visst kul. Men rädda mig från att bli så ledsen jag vet inte om allt hände den här veckan det är slut med allt. Nej, inte med allt, utan det som inte är allt.
Låt mig höra kärlekens tunga. Säg att du älskar mig. Och låt mig höra kärlekens tunga. Säg att du älskar mig. Tala till mig.. Tala till mig.. Tala till mig.
Jag har kommit vilse, snälla du, säg var jag är någonstans. Jag inbillar mig ju att jag är vilse, fast jag vet att jag i själva verket vet vart jag är men det är nästan nytt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill göra.
Varje människa har sin egen berättelse, saga, att aldrig få visa för någon alls, för slutet slutar när jag slutar. Ingen kan känna någon helt. Visst är det underbart.
Jag borde göra bra. Nej jag borde inte göra bra, men det skulle vara bra att göra bra.
Berätta för mig hur jag ska visa mitt leende. Smile like you mean it, jag har hört det så att.
MEN SLUTA DÅ.
Oh girl, he'll help you understand..
SLUTA.
Dreams aren't what they used to be..
DET FINNS INGEN TID KVAR.
jaja.
Jag har hört gitarrljud som kväver mig sådant annat har jag hört som får mig att andas men det här är kanske tillräckligt jag vet inte vad som har hänt det känns som att jag har gjort fel i skolan och att jag inte duger till där att allt är försent. Jag borde försvinna sådär det borde vara bäst för alla för att jag vet att jag inte räcker till där i det där. Vad har jag gjort. Vänta på mig då, jag hinner inte. Jag är ledsen för jag vet att.. att jag inte orkar göra så mycket som jag behöver jag orkar inte skolan det är sådant som är felet. Andetag. Jag har tappat mig själv i greppet. Det känns som att jag inte lever som att jag har förbrukat mitt liv i min själ för längesedan och nu vet jag inte längre hur man kommer tillbaka och än mindre hur man gör för att leva.
Dom säger att jag varit trasig, aldrig har jag varit hel. Dom säger det är nåt med benen, men ingenting har någonsin varit mera fel. Dom säger att jag varit elak, alltid har jag varit rak. Dom säger det är nåt med hjärtat, men ingenting har någosin slagit så hårda slag. Dom säger att jag varit farlig, alltid har jag varit svag. Dom säger det är nåt med mitt huvud, men ingenting har någosin varit så nära ett svar. Ingenting någonsin.
Vintervila. Och vi pratar om varandra, jag låter mina tankar vandra. Hon är tyst och bara andas i ett litet ögonblick.

MEN ALLT DET HÄR VÄNDER SIG IN I MIG.

"Det är inte PMS, det är du!"

Sådär nu är det mesta klart, jag hoppas geografin går bra ändå. Jag längtar tills det är över, då blir det bara roligt. Jag längtar ju tills i morgon kväll, då ses vi äntligen igen, det känns som att det var så längesedan. Sara och jag ska laga mat och göra efterrätt och så ska vi vara barnsliga. Jag tycker om det. Sara pratade mycket idag, så mycket att hon hann tänka på en massa saker på mig men som hon inte sa för att hon glömde det och så mycket att jag hann frysa och vilja gå fast jag tyckte att det var trevligt att prata med henne vi ska ha en spontan övernattning nästa helg, hurra. Äger jag en ansiktsmask jag vet inte längre, men jag tror att det fungerar rätt bra i alla fall, så jag tror inte att jag äger en ansiktsmask ändå, just det och så ska Sara och jag köpa en present till Jessica, till Amanda har vi redan köpt. Jag hör dörrar undrar när de kommer hem jag ska läsa geografi snart och så måste jag läsa franskan då jag ändå gjorde mig besväret att ta hem hela pärmen och så är jag inte riktigt klar med läxan tills i morgon, men jag har bara tre sidor kvar i boken, så det är lugnt. Men så vill de att jag ska städa, att jag ska göra saker till helgen, till helgen kommer kråkjäveln men som inte jag tycker att han är. Typ 1 och typ 2, haha. Det är faktiskt sant om man ska vara på det klara med det, men nu ska jag inte ha ett milslångt inlägg, det här duger och det vet jag.