Wonderings in the night.

Sometimes I feel so lonely. Sometimes I feel so passive. I just want to do things that I never do. I wanna buy beautiful clothes, some that are too expensive, some that are to old to be sold in the stores I usually go to. I wanna have some of the clothes that Amanda has. I am so frustrated and jealous of her because I never find them. I guess I just have to go to more of those second-hand stores. I don't do that very often nowadays. I don't know why, really. I kind of don't like the Ants, and in one way or another, I think it's complicated to go to the Red Cross. The bus wants 30 swedish crowns from me, and I don't think that's fair, really. I kind of liked it better when I could pay only 15. It kind of came as a shock to me when I realized that the limit goes by the age of 17. I'm not really fond of that.
Anyway, sometimes I wish so hard that there was no such thing as jealously. But there really is. And now I really want long hair, but I don't have that, so, as a matter of fact, I'm gonna do something about that point right now. I am gonna let it grow. Let it grow, let it grow, grow, grow. This second time I am gonna complete my mission. I don't think it is gonna be that hard anyway, because you become so happy when you think you're done, and also, when you see that something really is happening up there. It's a feeling of joy. And I like joy.
But you see, soon it is Christmas, and then you can't feel anything but joy. I know certain can, let's not forget about them. But when the first snow comes, to know that there is gonna be snow on Christmas Eve, and that there will be no complications for a long time. That's so amazing for the human raze. You see that?
Anyway, I think everything is going to be fine. I want it to.
Just for once.

Tid, du är dig inte lik. Tid, allt skall bli som då.

Jag tror att jag har det ganska bra nu när allt kommer omkring. Det är bara en sak.
I'm afraid of your smell when I don't smell it.
Ibland gör jag det inte ens när vi är tillsammans, för att jag är för rädd. Rädd att lämna, för att jag vill träffas länge och jag blir så orolig över hur allting skall bli när jag kommer hem. Vad jag kommer att tänka, vad jag kommer att känna. Inte för dig, utan för allting i allmänt. Om luften kommer att ha förändrats eller inte. Oftast gör den det. Även om jag försöker att tänka positivt och tänka på roliga saker jag skall göra när jag är själv så blir det ändå aldrig som jag tänkt mig. För luften har fört med sig något konstigt, ett obehag av tomhet, en sorts tomhet som jag inte gillar. Men när jag pratar om sådant här med mig själv så känns det som att jag tycker mer och mer om dig egentligen för det känns så. Och jag bygger upp sådana förväntningar på att träffas men när det väl kommer så blir inte heller det så som jag riktigt tänkt mig. Och det har heller ingenting med dig att göra, utan att tiden går så fort fast jag inför varje gång bestämmer mig för att tiden inte ska gå fort. Och att jag inte skall känna mig det minsta trött, men ibland är det så ändå. Och jag försöker att kasta iväg det, men det går inte alltid. Jag är för trött för det. Och varför skall jag sova bort så mycket tid, då? Det skall inte gå till på det sättet.
Och det värsta är att man nästan alltid måste älska sig själv. För vad händer inte om man inte gör det? Vad som helst händer. Kan jag inte förstå det. Och beror det här på mig eller på något annat?
Och när tiden är så knapp, så ser jag att allt måste vara helt fullständigt perfekt. Om det är något litet som blir lite fel så kan jag bli irriterad, och det är fruktansvärt. Jag tror inte jag hade brytt mig det minsta om jag visste att allt skulle vara under en längre tid.
Varför är man alltid så besatt av tiden.
För att tiden aldrig skall försvinna.
Språk, jag behöver inget språk
med tiden på min sida.

Sånger i min hjärna i kväll.

There's a ghost on the horizon
When I go to bed
How can I fall asleep at night?
How will I rest my head?

Jag förstår inte hur vissa lyckas skriva så vackert. Om man någon gång var i närheten.
Jag är trött. Jag är väl kanske inte mig själv. Men om vi var nån annanstans.
Jag känner att jag har kommit så mycket närmare mamma och pappa. Jag tror det på något
undermedvetet sätt har att göra med det som hände för ett tag sedan. Allt var så ledsamt, och det är det fortfarande, det är bara det att jag inte kommer att tro på det förrän jag ser det, och jag kommer kanske inte se det. Kanske aldrig riktigt känna det. Det har inte funnits något till avslut än. Något som gör att jag går vidare. Varje gång jag är ledsen gråter jag oupphörligt och det gör så ont. Och jag tror aldrig att det skall komma att ta slut. Men sömnen kommer inpå och dagen efter är det en ny dag. Och det går inte att tänka sig längre.
I never wanna hear you say that you'd be better off, or you liked it that way.
But no one's gonna love you more than I do.

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful
Berätta för mig hur man bryter isen

Jag vill inte att du ska be
om att få röra vid min hud
Jag vill inte ens att du ska se
min kropp när det är ljust
Så hur ska vi nånsin kunna bryta isen?
Berätta för mig hur man bryter isen