December.

Jag längtar till december. Jag vill ha den där julkänslan. Sitta på café och ha det mysigt med julmusik. Och jag tror att jag saknar den förra vintern. Den var bra. Jag lyssnade mycket på ABBA. Och filmen kom ju. Den var ju en hjälteinsats typ. Haha.
Don't go wasting your emotion, lay or your love on me..
Don't go sharing your devotion, lay or your love on me..
Men jag tror att det kommer tillbaka snart, det där med december. Det blir ju såklart annorlunda varje år, men jag känner på mig att det blir bra i år med.
Ja det var någonting med luften också. Jag minns den. Och jag saknar den. Jag har glömt bort det hemska. Det finns inte för mig längre. Det är dött nu.
Men jag. JAG LEVER!
Haha.

Blogg. Jamen Saraminrara.

Ja, Jessica. Jag tror verkligen på att man skriver i sin blogg när man har så mycket förlorad tid så att man inte gör något bättre. Det är ju egentligen så tråkigt det här. Oftast skriver man ju bara för att man vill beklaga sig, utan att nån behöver lyssna. Och det kanske till och med hjälper. Ibland är det precis tvärtom. Men ja, ibland kan man göra sig detta besvär då man är så glad att det inte spelar någon roll. Då man vill göra sig av med sin tid bara för att den ändå inte spelar någon roll längre. Då något så mycket bättre väntar.
För vad handlar detta om egentligen? Jag skriver. Ja. Det är allt.
Men ibland är det bara tillräckligt. Ibland finns det inget annat som väntar.
Väntar på att bli klart.
Jag tycker det är tråkigt. Jag vill ringa Sara. Jag vill träffa Sara. Kanske hon kan? Kanske hon faktiskt kan! Men jag vet inte. Jomen jag vill egentligen. Jag saknar Saras blogg. Hon om någon borde verkligen ha en blogg. Ja. Hon har ju alltid sitt att fundera på. Och det är så intressant och roande att läsa. Jag saknar Saras blogg. Jag saknar Sara med. Sara. Nu har jag sagt det i mitt huvud så många gånger att jag tycker att det låter konstigt. Du vet ju vad jag menar. Heter hon verkligen Sara? Ja, det gör hon ju. Och hon passar att heta Sara. För det är detsamma som det jag sa. Ju mer jag hörde hennes namn i huvudet, ju konstigare blev det. Ju mer man lär känna Sara, ju konstigare blir hon.
HAHA. (I)
Ja.
Jag älskar min Sara.

Något stör.

Jag känner inte för mig själv.
Jag är trött, säg mig, varför är jag trött? Egentligen vet jag nog. Egentligen vet jag nog att jag inte har det rätt för mig.
Jag känner mig så inbunden i mig själv, och jag behöver en annan.
En annan som jag har och som finns.
Men var finns jag.
Var finns jag när allting faller. Jag ser, visst kan jag se, men jag är inbunden i mig själv.
Någon har låst in mig. Kanske är det bara jag.
Kanske är det bara jag.

Stanna inte.

Jag ser verkligen fram emot i helgen så jag får träffa dig. Det kommer kännas mycket bättre då. Jag hoppas det i alla fall, så är min syn på det nu i alla fall. Vi kommer inte komma ihåg. Oh, take me back to the start. Jag undrar om något har tappats eller om det bara är annorlunda, om jag har gjort fel saker om jag har drivit mig själv till vansinne. I used to rule the world.
I used to roll the dies. Feel the fear in my enemy's eyes.
Jag vet vem fienden var. Det var jag. Det där som jag hatade.
Just ignore me please
just for always please
then just go away
and never talk again
Protect yourself from me
because you're just air to me
then just leave me here
and don't talk to me.
Den känslan, den luften. Den dagen, den sorgen. Stanna inte.
Berätta för mig som att jag inget vet. Som att allt har glömts, och vi börjar om från början.
For some reason I can't explain.
Jag saknar dig, Calle. Jag saknar dig. Massor. Men jag mår dåligt av oss ibland. Ibland. För att så mycket förstörs när våra känslor överväldigas och vi båda blir ledsna och jag vet varför. Jag vet i alla fall varför jag är sådan. För att jag inte kan andas. För att vi ses så kort och så sällan. Jag älskar dig så mycket. Det är därför. Jag mår alltid alltid så bra som jag bara kan när vi ses hela tiden varje dag jätte länge. Det är så jag vet att jag vill ha det. Och det känns så bra nu att jag vet om det. För jag hatar det som det var i vintras då jag hade all denna panik. Jag var så farligt rädd. Jag trodde mina känslor var fel, men det var inte så. Jag vet det. Och jag visste det då också. Jag älskade dig så mycket och för att vi inte kunde ses mer och jag aldrig visste hur det var riktigt. Men sommarlovet visade mig verkligen. Jag vill verkligen leva. Leva dig. Leva mig. Jag lever mig genom dig. Leva oss.
Men glöm inte, mina vänner, jag lever för er med. Jag kan inte mycket annat. Än att fascineras av underbara människor. Som förstår vad jag menar. Som jag älskar.

Och jag vill tillägna detta till en jättebra flicka som inte vet om vad glad hon gör mig.
Tack, det är otroligt.