Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska känna det. Jag vet liksom inte riktigt i vilken status jag befinner mig i alls. Jag väntar på att skolan ska börja, så började den, men den började ändå inte. Jag är nog för mycket själv, jag måste göra något med andra. Ska i och för sig se Belle and Sebastian på fredag. Det blir helt annorlunda.
The woodland spring has put the darkness from your thinking. I'll think of England this time.
Jag vill börja träna så att jag känner mig bättre. Jag känner mig så klumpig och osmidig hela tiden, och vill inte känna så mer. Inte mer.
Det känns inte som att jag har koll på någonting. Inte på tillvaron själv. För att allt är så ovisst. Jag vet inte hur det kommer att kännas när skolan verkligen börjar, hur svår matten kommer att vara, hur jobbiga torsdagar kommer att vara. Jag vet inte vad jag ska vara beredd på.
Kanske ensamheten beror på att jag har vant mig vid att ha Julia hemma nu i sommar. Nu har hon varit borta en vecka, vi får se till att ses mycket nästa vecka, innan hon åker till Lund och blir där ett halvår minst. Men det blir i och för sig super om jag kan åka dit själv och hälsa på henne. Men det kommer att bli ensamt igen tror jag. Jag känner det på mig någonstans.
Jag har bara en känsla av värdelöshet.
Men snart kommer Sara och räddar mig allt vad hon kan. Den älsklingen min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar