Never leave.

Kan vi inte segla iväg med en varm vind på ett stilla hav och bara flyta in i varandra.
Jag drömmer. Snart blir de tankar. You'll never see a finer ship in your life.
In your life.
Meningen har så mycket mer betydelse än så. Jag skulle inte ens fundera på att skriva något annat.
Jag funderar.
Koagulerar.
Förresten är det nog för sent, ändå.
Men vi skulle kunna sjunka neder i stället.
Neder i en annan värld. Atmosfär.
Flowers and leaves could float around and ahead of us.
Beklagar du det idag.
Nej, glöm bara idag, glöm idag.
Händer det att du förbereder ett liv och sedan inte lever det.
Nej, det livet har bara inte börjat än.
Men vad ska du då med detta till.
Förbereda, ju.
Lev, bara, lev nu.
Om folk bara kunde se mig som den jag är. Men det är inte deras fel att de inte ser. Det är mitt fel. Jag har aldrig chansen att riktigt vara helt mig själv. Det är så. Och den jag anses för att vara, den är jag inte. Och den som verkligen såg mig, den personen bara försvann. Jag undrar vart jag tappade bort personen. Om jag visste det, så hade jag kunnat hitta personen igen. Men någon viskar i mitt öra att det är för sent. Kanske gör det ingenting. Kanske är jag sådär bara för att blunda inför sanningen. Kanske är det bara bekräftelse. Kanske är det tomheten som jag inte längre når. Kanske är det tomheten som när man sitter och pratar med personen natten lång och inget annat. Det var som något man inte trodde kunde vara verklighet men som ändå aldrig tar slut.
Kanske vaknade vi upp ur en dröm. Och mötte verkligheten. Men ibland vågar jag inte tro på det, jag klarar det bara inte.
KÄRLEKEN VINNER. Den vann kanske till och med över sig själv.
Vad är det då som hänt?
Bara ett annat av verklighetens ironiska skämt.
Somewhere problems melt like lemondrops.
You're just never there.
Why then, oh, why can't I?