Jag tror att jag har det ganska bra nu när allt kommer omkring. Det är bara en sak.
I'm afraid of your smell when I don't smell it.
Ibland gör jag det inte ens när vi är tillsammans, för att jag är för rädd. Rädd att lämna, för att jag vill träffas länge och jag blir så orolig över hur allting skall bli när jag kommer hem. Vad jag kommer att tänka, vad jag kommer att känna. Inte för dig, utan för allting i allmänt. Om luften kommer att ha förändrats eller inte. Oftast gör den det. Även om jag försöker att tänka positivt och tänka på roliga saker jag skall göra när jag är själv så blir det ändå aldrig som jag tänkt mig. För luften har fört med sig något konstigt, ett obehag av tomhet, en sorts tomhet som jag inte gillar. Men när jag pratar om sådant här med mig själv så känns det som att jag tycker mer och mer om dig egentligen för det känns så. Och jag bygger upp sådana förväntningar på att träffas men när det väl kommer så blir inte heller det så som jag riktigt tänkt mig. Och det har heller ingenting med dig att göra, utan att tiden går så fort fast jag inför varje gång bestämmer mig för att tiden inte ska gå fort. Och att jag inte skall känna mig det minsta trött, men ibland är det så ändå. Och jag försöker att kasta iväg det, men det går inte alltid. Jag är för trött för det. Och varför skall jag sova bort så mycket tid, då? Det skall inte gå till på det sättet.
Och det värsta är att man nästan alltid måste älska sig själv. För vad händer inte om man inte gör det? Vad som helst händer. Kan jag inte förstå det. Och beror det här på mig eller på något annat?
Och när tiden är så knapp, så ser jag att allt måste vara helt fullständigt perfekt. Om det är något litet som blir lite fel så kan jag bli irriterad, och det är fruktansvärt. Jag tror inte jag hade brytt mig det minsta om jag visste att allt skulle vara under en längre tid.
Varför är man alltid så besatt av tiden.
För att tiden aldrig skall försvinna.
Språk, jag behöver inget språk
med tiden på min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar