Min framtid är säkrad. Eller.

Men nu. Nu har jag kommit på vad mitt problem är, och hur jag kan utnyttja det till min egen förtjänst.
Vem jag än kan prata med som inte mår bra tycker jag alltid synd om, om de har en riktig anledning. Och jag vill alltid säga rätt saker och försöka få dem att må bättre, även fast det inte kommer hjälpa ett dugg. Men jag önskar. Jag tror det har med min naivitet att göra. Men jag trivs med den ändå. Jag vill verkligen göra allt för att hjälpa. Se till att andra kan njuta av livet lika mycket som jag gör. Oftast.
Så nu, mina vänner, är det sista ordet sagt. Jag vet att det är sådant jag vill arbeta med! Inte som psykolog eller sådant. Jag tror inte riktigt alltid på det. Hur kan det hjälpa.
Nej, jag tror jag skulle vilja lägga all min tid till hjälporganisationer och hjälpa fattiga. Det är miljoner människor i världen, men det är i alla fall något. Och så skulle jag kunna ha ett fadderbarn. Det vore verkligen skitkul. Och det skulle kännas så bra att göra något vettigt, och få ut så mycket som möjligt av arbetet. Självklart skulle det kännas bäst som volontär, men jag måste leva på nånting, och det är bättre att göra så mycket jag kan, än bara lite. Men jag vet inte vad som går att göra för pengar. Man kommer ju ändå få annat tillbaka.
Så jag tror det. Önskar att det gick. Göra det bästa av mig själv. Precis så.