För Gud du har väl barnen kär - men ser du den som liten är?

Jag har varit så rädd nu när jag inte har känt någonting. Känt någonting för allt det andra. Inte allt. Jag blir mobbad känner mig så liten för att jag inte förstår någonting enligt dem. Kanske är det också så. Jag blir så nedslagen varje dag. Jag har hört sådant berättas många år och gånger. Men jag har blivit ledsen. Jag minns det där som skedde för flera år sedan. Jag undrar om det där desperata fortfarande finns kvar hos den människan? Min tanklöshet? Jag har blivit så stött. Varför gjorde du så? Varför förstod du inte? Jag hade verkligen älskat dig annars. Men nu så kan jag inte det helt och hållet. Ge mig pengar, min enda tröst. Den enda glädje du gett mig. Fast innan det hände så tyckte jag ju om dig så otroligt mycket. Jag får värsta nostalgin varje gång jag tittar på korten, ja, jag gråter ibland för att det är så vackert. Och för att jag saknar den tiden. Men det andra hann ikapp dig innan jag hann förstå. Jag förstod ju inte att det var fel. Eller snarare hur sjukt det var. Jag har alltid varit liten. Jag har alltid varit naiv. Jag har alltid trott det bästa om allt och alla. Jag har alltid varit så positiv. Men jag tror det kan ha försvunnit. Jag har blivit så ledsen. Jag förstod ju aldrig. Tills nu. Tills nu, då du kom och gjorde detsamma. Men du kom med kärleken och lyckan. Och njutningen. Jag hade aldrig kunnat ana. Men att veta ändå. Om det andra det gamla. Och det finns fortfarande, du har försökt men nu går det inte längre. Jag grät nästan i snöstormen i motvinden på väg hem. Men det var bara snön som blötte mitt ansikte men så ledsen jag var. Jag kände aldrig skillnad på något.