Året därpå vet jag ingenting om men nu är det som att allting förändrades bara för att i ett innehåll av trädrötter sjön och en massa annat bryter.

"Och ändå, Hurricane. När dom skrev om mig i tidningen sa du som det var;"
"Glöm det aldrig, Håkan. Parkbänken är aldrig långt borta!"

Jag lyssnar ibland på Tro och Tvivel för att mjuka upp tiden, Atombomb för att känna mig som någonting. Jag fryser det är så kallt, äter och lämnar det igen. Det är trevligt att prata med dig som någon jag kan yttra mig med. Souvenirs d'un autre Monde äntligen kan jag spela den för hand. Hon är en vacker bild. Åh vad jag minns den tiden, jag hoppas verkligen att nästa år blir något liknande. För oss som inte inser att det är något att ha egentligen. Men i bortsett från ödemarken är vi mycket mer än något annat för vi hinner se allting som bryter ned allt det som vi inte är, och vad sådant är underbart. Jag ser fram emot tills vi talas vid, jag behöver fler, men jag saknar bara dig. Jag ska nog byta profilbild eller så får vi se vad som händer kanske min blick överväger något annat i slutändan ändå. Men visst ska vi bekymra oss inför mina ögonblick som misslyckad korkad flicka också som inte orkar med någonting som inte kan förstå vad det är som hon gör och åh vad ska hända med flickan till slut är hon värd allt besvär? Kris som hon så ibland kände igen sig i. Vad hette hon nu i boken? Just det. Malin. Malin Forst. Som hon hade problem med namnet. Och Siv därefter. Sur l'autre Rive Je t'Attendrai.. Musiken sprudlar igenom jag har insett hur vi fungerar. Jag har lust att se Sagan om Ringen i kväll för att titta tillbaka på min tid som orutinerad liksom nu egentligen också. Men då allting var så vackert som att sitta vid sjön och lyssna på dess soundtrack, liksom Alcest. Och då jag kände att jag befann mig i musikens värld, då jag berättade att jag inte längre fanns, för mig själv. Då det blåa blev till det gröna, men det blåa inte alls visste om det och inte alls visste att det var något fel i det som rörde sig som det blåa. För det gröna behövdes så mycket också, för att uttrycka sjöns vackra toner i själen. Och vad det var längesedan jag hörde Dunkelheit, som jag älskar den låten. Nu så äntligen.
When night falls
she cloaks to the world
in impenetrable darkness
a chill rises from the soil
and contaminates the air
suddenly..
life has new meaning.
Det var precis på det sättet som allting blev i år.