jag har skrivit ett nytt brev för att vara helt ärlig.

"kom atombomb, om vi nån gång, nånsin blir som dom."

jag har försökt att lista ut. den senaste minuten. jag vill inte bli som dom. jag har det perfekt, nästan perfekt. jag vill skriva ett brev till dig för att klistra in min mun och skriva sånger som passar för din. precis som jag skrev ett brev en gång förut, men kastade för att det blev fel. jag trodde på en inre kärna som skulle leva för alltid, ett löfte. men allt det där. det bröts. det gick inte att lova jag trodde att det gick att lova. men nu. nu går det inte längre. prata du på jag ska förresten leva i sängen som vanligt. och jag hoppas att det blir bättre. ja, jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre. nu har jag skrivit allting igen. jag tror det ändå var tillräckligt. jag blir fundersam, jag blir orolig. hur mår hon egentligen, hur är det med allting för henne. det kanske hon inte vet, men det händer att jag tänker på henne ofta. på hur allting är för henne och hur det är för att få det att bli bra för henne. på något sätt känns det ibland som att vi har ett band mellan oss som vi kanske inte tror att den andra vet. det är annorlunda men det är ljuvligt ändå. något speciellt.