the story of my life.

Fort cyklade jag till stationen den morgonen i somras. Jag hade försovit mig så jag och A. fick ta nästa tåg till Stockholm. Det gick 9.39. A. skulle träffa sin kompis någonstans vid Stureplan. Själv skulle jag möta C. på Sergels torg.
C. hade jag fått kontakt med över internet. Det var nu tredje gången vi träffades. Han var en av mina närmaste vänner. Visst hade jag en del känslor för honom, men de tänkte jag aldrig visa. Han hade sagt så många gånger att han inte var intresserad av att ha någon flickvän, så jag visste att det aldrig skulle fungera. Om jag berättade för honom hur jag kände skulle det troligen leda till att vi inte kunde hålla kontakten längre, vilket var det sista jag ville. Jag skulle inte klara mig utan honom. Det betydde så mycket att ha honom som vän.
Jag kom en halvtimme försent. Jag bad om ursäkt, och ursäkten godtogs. Det var underbart att träffa honom igen.
Vi gick en stund, bort mot slottet och över några broar i området. Vi pratade om gymnasiet, personer och allt möjligt. Det blåste otroligt mycket den dagen. Vi kom till en park som vi hade suttit i en av de tidigare gångerna.
- Vad tänker du på? frågade han mig efter en stund.
- Vitt ljussken. Det där ljuset på himlen som jag ibland ser i Hälsingland. Jag tycker mig nästan se det på himlen nu, men det blir inte alls detsamma här i stan. Jag vet varför. Tycker du att trädens löv kan sjunga i stan också, som du hörde dem i Dalarna?
- Ja, ibland. Det är vackert. Det är den vackraste musiken.
- Vad tänker du på? frågade jag.
- En båt. Ute på havet, svarade han.
Havet, ja. Det hade han pratat om tidigare. Hur det känns som att han befinner sig ute på ett hav. Jag minns att han berättade vilken storm det var ute på havet. Han var farligt nära stenarna.
- Hur ser det ut på havet nu? frågade jag.
- Det är lugnt, stilla.. Troligen för att du är här, sade han.
Jag blev berörd.
- Tack.
Det blev åter en lite längre tystnad.
- Vad ser du? frågade han.
- Mörker. Men inte på ett ledsamt sätt. Nej, det där mörkret som gör mig lugn, då jag kan se hur långt som helst. Det finns inget stopp.
- Jag ser inte mörker, svarade han,
- Vad ser du, då?
- Något annat.
- Är det något bra? frågade jag.
- Ja.
Tystnaden föll återigen.
- Vad är det, då? frågade jag.
- Du.
Jag kunde inte säga något. Jag log, men han såg det inte. Vi satt ju lutade mot ett träd, och kunde inte se varandras ansikten.
- Förlåt, sade han.
- Nej, säg inte så. Jag visste bara inte vad jag skulle säga.
Efter en stund fortsatte samtalet. Vi pratade om allting igen. TV-spel, kompisar, barndomen, vänner... Allt möjligt.
Till slut bestämde vi oss för att gå någonstans, det blev så kallt. A. ringde och frågade ifall vi kunde ses någonstan, för hon var klar. Jag frågade C. om det gick bra, och det gjorde det. Vi gick och åt på Burger King. Klockan började närma sig 16.00, så vi var tvungna att åka hem.
Jag var väldigt glad efter det där mötet. Det kändes som att jag och C. hade kommit mycket närmare varandra, även om jag fortfarande höll fast vid att vänskap var det som skulle gälla, om han inte ville något annat, förstås.
På lördagen, två dagar senare, mötte jag honom åter på Sergels torg. Men denna gång skulle han komma hem till mig, i Uppsala. Vi hade aldrig varit hemma hos varandra någon gång tidigare. Eftersom mina föräldrar var borta, så var det bättre att vara hemma hos mig.
Jag var trött när vi åkte från Stockholm, men inte alltför osocial. Resan gick fint, och vi gick direkt hem till mig när vi kom fram. Vi höll oss inte så sysselsatta i början. Vi spelade lite gitarr och satt en kort stund framför datorn, men ingen av dessa sysslor var så kul. Vi gick då till soffan i vardagsrummet och pratade. Han tog fram sin bok av Karin Boye, och bad mig läsa en dikt. Den var ganska lång, otroligt vacker. Vi pratade om tankar. Efter ett tag blev det en liten paus. Han lade sin hand på mitt knä. Det jag tänkte var: "Va? Vad är det här för skämt han skall komma med nu? Det här var någonting nytt... Vad konstigt, vad är det här?"
- Jag är kär i dig.
För en tusendels sekund tänkte jag: "Vad är det här för skämt?" Men sedan satt jag helt tyst, och kunde verkligen inte förstå vad han hade sagt. Hade han verkligen sagt det? Jo.. jo, visst hade han det.. Men... Jag kunde inte ens säga något. Jag vet inte hur länge jag satt där och försökte få in det han hade sagt. Jag skakade, kände hur öronen hettade till och det kändes som om jag befann mig i en dröm. Inte just för att det var så underbart, men för att det kändes så overkligt.
Till slut fick jag fram:
- Jag tycker så mycket om dig.
Jag med.
Men stämningen kändes fortfarande ganska spänd. Jag hade ännu inte riktigt smält det. Vi sade ingenting, men nu höll vi i alla fall varandra i händerna. Ibland tittade vi på varandra i ögonen. Det måste ha varit den vackraste stunden någonsin.
- Förlåt, men jag måste bara...
Och så kysste han mig.
- Du visade att du fanns, sade jag efter ett tag.
- Tack.

you.

That's me in the corner
That's me in the spotlight
I'm losing my religion
trying to keep an eye on you
and I don't know if I can do it
oh no, I've said too much
I haven't said enough.

Souvenirs d'un autre Monde.

Man skulle ju egentligen bara kunna tro att jag har det som jag har det. För jag borde vara tyst och inte säga något mer. Jag har ont i magen. Jag har duschat. Idag gick jag i skolan, det var inte alls kul. Det fanns möbler i korridoren. Stora hörnsoffor med bord och några högre bord som man kan stå vid. De var bra, sedan vet jag inget mer. Jag förstår mig inte alltid på Jonas, han är svår att förstå sig på. Jag uppfattar en sak som en sak, men han tycker en helt annan sak. Jag får väl prata då. Får jag inte låtsas vara stum då, så att jag inte kan prata. Älskling?
Varför säger jag så, jag brukar inte säga så. Jag vet inte varför. Egentligen. Eller, fast så är det inte, för jag vet just varför. Det känns konstigt på något sätt. Jag menar, du har ju ditt namn.
Allting har gått så fort att jag inte ens kommer ihåg någonting, du förstår, ibland är jag fortfarande så förvånad över det där. Du vet sånt här med oss. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Kanske också för att vi inte ses varje dag, eller, så ofta. Men för ett år sedan var allting så annorlunda, och till och med senare. Jag har aldrig riktigt förstått hur det kunde hända. Min sommar var inte något som någonting annat har liknat tidigare. Det var som en berättelse, en historia. En underbar dröm. I sommar vill jag vara utomhus länge på kvällarna, för det är varmt. I sommar vill jag leka. Jag hoppas att den här sommaren blir lik den förra sommaren. Sommaren sedan du kom. Du var den perfekta början på min sommar. Och du avslutade den perfekt. Min sommar fick det perfekta, lyckliga slutet. Ibland saknar jag den där känslan av det nya som då var. Jag kommer ihåg allt du sa och allt du gjorde. Detta blyga. Detta: "Jag känner dig, men jag vet inget mer om dig." Allting var nytt. Men nu är allt så underbart ändå. Och jag ser fram emot en ny hel sommar med dig.
Du är så vacker. Jag är så glad, ända sedan första dagen, då du var min, ända sedan dess har det varit många gånger som jag har varit så nära gråt för min lycka.
Så nu tackar jag.
Jag älskar dig.

WHAT CAN GET BROKEN.

I've never really been giving something up
Like I've never hurt someone by meaning
I've heard about stories in my past that's been
missing
and I've cried in my bedroom when no one was
listening

I've hurt you so much and I've searched for your trust
I know thast my life was born just in the right time
far away from real trouble and saved from another life
I've tried to replace what was in my past senses
was it too late or could I do something about all this?

I'm a little girl still being breathless
My fear has been here and I've heard it whisper to me
True, when I came to this place without pressure
My eyes have been falling and I thinkt they've been taken
But maybe this whole thing is misjudged
Maybe this place has become just like the others

Or maybe I just don't have a heart tonight
Maybe I just don't have a heart in my body tonight.

vissa saker är bara obeskrivligt vackra.

Like art in my dead eyes.

I walk in the deepest loneliness
I search for you again
my heart is shouting everything
my world is dead again

Have you ever seen through my eyes
they're dead, they're dead like me
I walk, I'm walking home again
For me, oh, just for me

the stars are growing in my heart
the streets are dead like me
I try to find my loneliness
it will die so I can be alive

Shut up I do not want to hear
my head will shout out back
I'm scared of falling down somewhere
my dreams are mean to me, to me

Like art in my dead eyes...

Jul eller något jag är bara för mycket.

Haha titta min underbara julbild, jag blev lite claire, och ville storsatsa! Det är det lilla som gör mig lite piggare nu. Jag skall snart skriva på geografin, men jag var tvungen att vänta lite till. Jag är fortfarande lite för trött, för att känna mig motiverad. Men det är i alla fall inte mycket kvar. I morgon skall jag få vad jag behöver. Julia skall bjuda ut mig på pizza och sedan skall vi gå och på teater och se Gösta Berlings saga. Det blir mysigt, då kan vi ses för en gångs skull, och prata. De enda gångerna vi hinner det nu är typ då hon ringer till mig mitt i natten klockan 2. Jag vill inte ha sådant ju! Nej jag vet inte vad som hände i natt, men jag säger att det var Julias fel att jag missade första lektionen. Jag försov mig för att jag var så otroligt trött. När hon ringde trodde jag att det var väckarklockan och då tände jag lampan för att gå upp och så och så tittade jag på klockan och så var ju klocakn bara två. Sedan vaknade jag sjutton minuter över två. Och trodde samma sak. Och samma sak hände några gånger till under natten. Jag skyller allt på Julia för att hon är dum som ringer mig mitt i natten. Fast i och för sig är jag också dum som inte går och lägger mig förrän två. Fast jag var vaken då han ringde och det var trevligt. Då bäddade jag om min säng i mer vintriga lakan. Usch, det där lät ju kallt. Nej, mer mysiga lakan. Jag tyckte inte att det passade med blommor. Fast det är fortfarande blommor på örngotten (jag har två kuddar av en speciell anledning). Usch. jag ser så dåligt när jag ska luta mig tillbaka i stolen och ajg har glömt mina glasögon i skolan. Jag tittade på Broder Daniel idag på youtube, från Way Out West bland annat, och det fick mig att längta tillbaka. Jag vill se dem igen. Kanske får jag se Henrik Berggren igen, jag menar, han skulle göra någon solokarriär tror jag. Jag läste det i alla fall, och andra har sagt det. Vi får se hur det blir. De filmade ju också under konserten, de skulle göra en dvd som skulle komma ut år 2009 tror jag. Det läste jag också. Tänk om jag kunde skriva så här mycket på geografin då vore det lätt och skönt. Jag har inte så otroligt mycket kvar faktiskt, lite fakta till, och så analys. Analysen är inte lika jobbig, det är bara att flumma lite som jag gör nu. You make me going crazy, turn me on. Jag längtar tills att jag får träffa dig igen. Och nu vill jag tacka er. Tack. Jag HATAR att jag ska ha NV-prov det är för jävligt!! Kan jag inte få skippa det? Göra något annat snälla? Hitta min egen väg. Hitta min egen.. väg. Sweet as sweetness and dark as darkness I am a little child when I think of you you are a mystery you are a mystery to me. Hospital.
W..iiiiiiiiiiiiiiiie!!