det kommer brinna. någonstans i mig i nuet kommer det att brinna.
Fort cyklade jag till stationen den morgonen i somras. Jag hade försovit mig så jag och A. fick ta nästa tåg till Stockholm. Det gick 9.39. A. skulle träffa sin kompis någonstans vid Stureplan. Själv skulle jag möta C. på Sergels torg.
C. hade jag fått kontakt med över internet. Det var nu tredje gången vi träffades. Han var en av mina närmaste vänner. Visst hade jag en del känslor för honom, men de tänkte jag aldrig visa. Han hade sagt så många gånger att han inte var intresserad av att ha någon flickvän, så jag visste att det aldrig skulle fungera. Om jag berättade för honom hur jag kände skulle det troligen leda till att vi inte kunde hålla kontakten längre, vilket var det sista jag ville. Jag skulle inte klara mig utan honom. Det betydde så mycket att ha honom som vän.
Jag kom en halvtimme försent. Jag bad om ursäkt, och ursäkten godtogs. Det var underbart att träffa honom igen.
Vi gick en stund, bort mot slottet och över några broar i området. Vi pratade om gymnasiet, personer och allt möjligt. Det blåste otroligt mycket den dagen. Vi kom till en park som vi hade suttit i en av de tidigare gångerna.
- Vad tänker du på? frågade han mig efter en stund.
- Vitt ljussken. Det där ljuset på himlen som jag ibland ser i Hälsingland. Jag tycker mig nästan se det på himlen nu, men det blir inte alls detsamma här i stan. Jag vet varför. Tycker du att trädens löv kan sjunga i stan också, som du hörde dem i Dalarna?
- Ja, ibland. Det är vackert. Det är den vackraste musiken.
- Vad tänker du på? frågade jag.
- En båt. Ute på havet, svarade han.
Havet, ja. Det hade han pratat om tidigare. Hur det känns som att han befinner sig ute på ett hav. Jag minns att han berättade vilken storm det var ute på havet. Han var farligt nära stenarna.
- Hur ser det ut på havet nu? frågade jag.
- Det är lugnt, stilla.. Troligen för att du är här, sade han.
Jag blev berörd.
- Tack.
Det blev åter en lite längre tystnad.
- Vad ser du? frågade han.
- Mörker. Men inte på ett ledsamt sätt. Nej, det där mörkret som gör mig lugn, då jag kan se hur långt som helst. Det finns inget stopp.
- Jag ser inte mörker, svarade han,
- Vad ser du, då?
- Något annat.
- Är det något bra? frågade jag.
- Ja.
Tystnaden föll återigen.
- Vad är det, då? frågade jag.
- Du.
Jag kunde inte säga något. Jag log, men han såg det inte. Vi satt ju lutade mot ett träd, och kunde inte se varandras ansikten.
- Förlåt, sade han.
- Nej, säg inte så. Jag visste bara inte vad jag skulle säga.
Efter en stund fortsatte samtalet. Vi pratade om allting igen. TV-spel, kompisar, barndomen, vänner... Allt möjligt.
Till slut bestämde vi oss för att gå någonstans, det blev så kallt. A. ringde och frågade ifall vi kunde ses någonstan, för hon var klar. Jag frågade C. om det gick bra, och det gjorde det. Vi gick och åt på Burger King. Klockan började närma sig 16.00, så vi var tvungna att åka hem.
Jag var väldigt glad efter det där mötet. Det kändes som att jag och C. hade kommit mycket närmare varandra, även om jag fortfarande höll fast vid att vänskap var det som skulle gälla, om han inte ville något annat, förstås.
På lördagen, två dagar senare, mötte jag honom åter på Sergels torg. Men denna gång skulle han komma hem till mig, i Uppsala. Vi hade aldrig varit hemma hos varandra någon gång tidigare. Eftersom mina föräldrar var borta, så var det bättre att vara hemma hos mig.
Jag var trött när vi åkte från Stockholm, men inte alltför osocial. Resan gick fint, och vi gick direkt hem till mig när vi kom fram. Vi höll oss inte så sysselsatta i början. Vi spelade lite gitarr och satt en kort stund framför datorn, men ingen av dessa sysslor var så kul. Vi gick då till soffan i vardagsrummet och pratade. Han tog fram sin bok av Karin Boye, och bad mig läsa en dikt. Den var ganska lång, otroligt vacker. Vi pratade om tankar. Efter ett tag blev det en liten paus. Han lade sin hand på mitt knä. Det jag tänkte var: "Va? Vad är det här för skämt han skall komma med nu? Det här var någonting nytt... Vad konstigt, vad är det här?"
- Jag är kär i dig.
För en tusendels sekund tänkte jag: "Vad är det här för skämt?" Men sedan satt jag helt tyst, och kunde verkligen inte förstå vad han hade sagt. Hade han verkligen sagt det? Jo.. jo, visst hade han det.. Men... Jag kunde inte ens säga något. Jag vet inte hur länge jag satt där och försökte få in det han hade sagt. Jag skakade, kände hur öronen hettade till och det kändes som om jag befann mig i en dröm. Inte just för att det var så underbart, men för att det kändes så overkligt.
Till slut fick jag fram:
- Jag tycker så mycket om dig.
Jag med.
Men stämningen kändes fortfarande ganska spänd. Jag hade ännu inte riktigt smält det. Vi sade ingenting, men nu höll vi i alla fall varandra i händerna. Ibland tittade vi på varandra i ögonen. Det måste ha varit den vackraste stunden någonsin.
- Förlåt, men jag måste bara...
Och så kysste han mig.
- Du visade att du fanns, sade jag efter ett tag.
- Tack.
