N'aie crainte, à présent tout est fini,
et rejoins le monde d'où tu viens.

14.11.09

http://www.youtube.com/watch?v=6bpdqRFI0FM&feature=related

Jag önskar att du var inne och kunde prata med mig.
Hela kvällen har jag önskat att du suttit bredvid mig och vi bara hade varandra.
Men det är mindre än en vecka kvar nu.
Jag har hittat världens bästa bok till dig. Eller nej, du kan inte få den tror jag, den är från Görans.
Du får höra mer om det sedan, men jag vet att du kommer älska det.
Hela den här dagen har känts som en söndag.
Jag har inte gjort det jag borde.
Jag har inte pluggat så värst mycket, jag skulle ha tränat, men det var inget väder.
Men jag var till tandläkaren, jag städade, och jag gjorde klart anteckningar om natur och friluftslivet, och det var skönt, då har jag gjort det tråkiga. Inte för att det var så ansträngande precis, det var bara det att jag blir påmind om våra utflykter och de har väl inte varit så jätteroliga.
Men nu är det gjort.
Jag tror faktiskt att jag skall plugga lite ikväll. Vilken lördag. Men jag bryr mig inte.
Men jag tycker det är konstigt att vår sam-lärare vill att vi ska hitta på internet och det tycker jag inte är så lätt, att hitta på migrationsverkets hemsida. Jag vet väl inte vad det är för utbildning man ska ha om man vill bli integrationsminister.
Men en sak vet jag.
I alla fall, videon som jag länkade är underbar men inte så värst bra tekniskt på det sättet att munnen inte rör sig i takt med musiken. Men det viktiga, det är att musiken är helt fantastiskt o-trolig. Och det är den. Det bara höjer hjärtat i höjden och skriker ut i hela världen. Hela världen. Hela underbara världen. Jag hatar världen.
Känslomässigt. Mammas arv luktade som du, och det var så konstigt att det gick. Du finns fortfarande kvar, din själ finns i det där. Just nu förstår jag bara inte hur det går till.
Jag har gråtit så mycket.
Jag fattar inte hur det gick till förr. Det var som att man automatiskt blev världens vackraste människa på fotografier, bara sådär. Ni var så vackra. Så vackert klädda. Vart tog livet ivägen efter det? Det bara försvinner, försvinner i det jävla it-samhällets skithåla. Jag HATAR det. Jag hatar ordet it mest i hela världen. Jag skiter i om folk hade det lika besvärligt förr som nu, det är ändå samma sak, men världen var vackrare. Hör ni det. Hela denna jävla värld är som en sida i 1984. Tung, deprimerande grå, människoätande, själaätande, opersonlig, vanställd omfångad på en sida.
Mormor, min mormor. Du är och var vacker, vackrare än någon jag någonsin sett. Och ändå vet jag ingenting om hur det var när du levde ditt yngre liv. Jag vet att du var piga på Nygårn när du var i övre tonåren och såg ditt hem brinna ned. Jag vet hur livet var under andra världskriget för dig. Jag vet hur din morbrors fru skickade tillbaka deras flicka som hade kommit ensam från finska kriget, jag vet hur ledsen han var och hur underbar han var som lämnade frun efter det, som gjort något så hemskt, och jag förstår nog lite hur det var. Men jag vet inte vad ni gjorde på helgerna. Jag såg dig på ett foto med morfar, båda gick ni finklädda med hatt och såg riktigt prydliga ut. Och du är fortfarande världens vackraste. Du har inte tappat något med åldern, det svär jag vid. Vad jag önskar att jag var lik på din sida. Julia har tur, hon. Och vad tänker du på nu för tiden? Vad tänker du på? Jag förstår nog att du inte alltid kan vara så jätteglad som du är när jag är med. Du är den snällaste jag vet. Men som jag skulle vilja veta vad du funderar på. Jag önskar att jag levt med dig ibland. I livet.
Om jag fick bestämma skulle jag inte velat leva nu. Eller det finns ju massor av anledningar till varför jag vill leva nu. Jag fick bli tillsammans med en person som fulländar mitt liv, jag har så bra vänner, en underbar familj, men familjen hade ju ändå varit min släkt.
Men det var mycket bättre förr. Jag vet inte hur det hemska var förr, hur hemskt det var. Jag förstår att världskrigen var det värsta som kunde ha hänt, men de tog i alla fall slut. Krigen idag kommer aldrig att göra det. Konflikter och vad som helst. Jag hatar att arbetskraften togs om hand av maskiner, jag önskar ibland att jag kunde vara på en gård och jobba som förr, även om jag inte kan föreställa mig vilket slit det var. Men förstå mig.
Jag behöver dig, mormor. Jag saknar dig här i Uppsala. Ditt eviga leende mot mig, din otroliga snällhet. Jag grät när jag insåg att du aldrig mer kommer föra mig på ryggen så som du gjorde när jag var barn, varje gång jag sov hos dig och läts somna i din närhet. Jag vet inte hur det skulle kunna gå till nu. Det är sådant där som verkligen betyder. Jag saknar Görans, jag saknar att smyga upp tyst för trappan med min syster, och sedan komma och överraska dig i köket, varje gång vi kom till dig i Hälsingland. Jag undrar om du visste eller inte. Du låtsades i alla fall alltid vara förvånad. Och du var alltid så glad.
Mormor, jag lovar dig.
Det finns ingen bättre människa än du.

1 kommentar:

Carl sa...

http://www.dailymail.co.uk/news/article-1229643/This-isnt-Britain-fought-say-unknown-warriors-WWII.html

Läs hela artikeln, du kommer att förstå mig. Idag blir äldre behandlade som tredje världens sopor, medan man öser pengar över feministisk porr, queerinstitut och mångkulturella projekt. Men vi kanske har glömt bort dem som vi har att tacka för all vår välfärd? Kanske vi har glömt att världen består av vackrare ting än kändisar, tv-serier och mtv? Vi tror oss vara fria endast därför att vi inte rör gallren i vår bur. Den som inte tror på jämlikhet, mångkultur och socialism är kättare och skall brännas på bål. Det har jag själv upplevt. Det räckte med att påstå att man inte trodde på den förutnämnda socialistiska treenigheten utan på fadern, sonen och den helige ande - den jag talade med blev bestört.
Tänk att det idag är så fel, och känns så obehagligt för människor att acceptera detta! Att se på mtv är mer självklart än att försöka älska sin nästa. Världen har sannerligen blivit ful. Och likt soldaterna i artikeln sörjer jag inte för de döda, utan för de levande.

http://www.youtube.com/watch?v=DPHh3nMMu-I&feature=related